livspuzzelt.blogg.se

Ligger hemma på soffan med grymt ont i magen och feber. Så det blev inget jobb idag, vilket innebär ännu mindre i plånboken när oktober lönen nalkas! 

Har funderat mycket på vad jag ska bli när jag blir stor ?! Och kan ju säga att jag inte ännu på långa vägar kommit fram till det ännu... trots att jag snart är 42 år. 

 

Vad som annars händer här uppe i Jockfall är inte mycket, men jag trivs verkligen här, en härlig frihet här, kan släppa ut hundarna här hur som haver utan att behöva oroa mig. Många har frågat mig hur jag kunde flytta hit.. Ja det är mycket som folk undrar. För 10 år sedan hade jag aldrig ens tanken att flytta åt det här hållet, men som sagt tiderna ändras och vi med den. Jag älskar verkligen vårat lilla hus här ute och givetvis min sambo. Allt har förändras till det bättre sen jag började träffa han.. och nu är vi en bra bit på vägen och vem vet vart den vägen leder men till något mycket bra i mitt liv. Har haft nog med elände och tråkigheter i mitt och barnens liv.

 

Jo jag har blivit återförsäljare för Zelected by Houze, heminredning som är grym för den som älskar inredning! Så tveka inte att höra av dig om du/ni vill ha ett homeparty, så hoppas vi ses under hösten.

 

Lägger ut lite bilder från förra helgen...

 

Förra veckan så fick Amandas bebis Elliot begravas hos Amandas pappa och Elliots morfar, två änglar på samma plats. ❤

 

Hösten kom jobbångesten kom och så var man tillbaka i ekorrhjulet.. och inte enda semesterdag har man kvar heller så det e bara att le å vara glad! 

 

Känner mig verkligen inte på topp, livet e tungt just nu.. mycket kommer ikapp en. Fast jag försöker trycka undan alla tråkigheter som varit så gått det går.. saknaden efter någon är det apsolut svåraste och de gör mest ont i mig, jag har som fastnat i det på något sett. Jag kan fortfarande så här efter två år inbilla mig att allt bara är ett påhitt att du snart ringer och säger att allt är som vanligt... Men det kommer ju aldrig att hända förstår ju jag också men men.. 

 

Inte nog med det så förlorade min dotter sin bebis i v 22, att se henne må så dåligt av det gör så ont, jag kan inte i min vildaste fantasi  förstå hur ont de gör för henne att mista något som hon har burit i 22 veckor. Att se henne hålla sin lilla Elliot och pussa han och ta farväl innan hon ens hann lära känna han. 

 

Så nu på fredag har vi gravsättning av Elliot, han ska få vara med Amandas pappa och Elliots morfar där på andra sidan. 

Jag gruvar mig nå ruskigt för att gå till graven, har undvikit det sen i vintras, är så mycket känslor som rivs upp som jag inte ens har kunnat acceptera ännu. Så det kommer att bli en mycket tung dag. 

 

Men något som lyfter mig enormt, är min stora kärlek som jag älskar så mycket. Jag hoppas att vi ska få många många lyckliga år tillsammans och med mina barn.