Hösten
Hösten är här löven börjar ändra färg å faller sakta men säkert till marken.
Dagarna går fortfarande... kan inte riktigt förstå hur tiden bara rinner iväg..
Saknaden efter Glenn blir bara svårare och svårare att hantera. Ju längre tiden går desto svårare blir det. Vet verkligen inte hur jag ska riktigt hantera det. Det går inte ens med ord att beskriva den enorma saknaden och hur ont det gör inombords..
Det är mycket tårar nu igen, faller i gråt lätt igen. De har varit bättre ett tag men nu är det som att jag är tillbaka på ruta ett!!!
Förra fredagen så begravde vi väldens snällaste finaste godaste Glenn när han var sitt rätta jag, det har han varit de senaste två åren.
Begravningen var mycket fin precis som han hade velat ha den. Ljus och fin.
Men jisses så tungt att ta farväl av en älskad vän som har stått en nära i båda i vått och torrt.
Jag kan inte ens beskriva den känslan.
När vi åkte kortegen från kyrkan till kyrkogården så tänkte jag att de här är Glenn's sista resa.. Sen när det skänker ner han i jorden, ja fy så definitivt de blir. Då inser jag åter igen att vi aldrig mer kommer att ses, aldrig mer!
