För 14 år sedan föddes mitt första barn Amanda till världen, minns så väl där jag låg på britsen och väntade att de skulle rulla in mig på operationen.. jag var grymt rädd för att jag skulle vara vaken under snittet... mins hur jag skakade å frös som en galning. Så de fick lägga på mig massor med filtar och täcken så jag skulle sluta skaka. Sen när jag väl fick ryggbedövningen så funkade inte den, så tills sist frågade de mig om jag ville sövas och så vart det! När jag nästa gång vaknar till så har världens finaste unge kommit till världen.. fick gossa uti henne en snabbis och sedan fick hon följa med pappa sin upp på avdelningen och jag fick stanna på uppvaket några timmar, tills jag fick återförenas med mina älsklingar sedan!!
Hur jag mins den första tiden med att ha en bebis... helt sjukt underbart, fast man var ju väldigt osäker från början med allt.. tänk om man hade klätt på de för mycket eller för lite?! Så de inte skull bli för varma eller för kalla när de låg i vagnen, och om de hade ätit tillräckligt mycket eller om de kanske behövde äta lite till... ja den där listan kan göras lång!!
Fast nå är jag hela så glad att jag har kommit en bra bit på vägen... bebisar är grymt mysiga men tacka vetja stora barn 💖
