Min älskade Jönsson.
Lite över en vecka sedan fick min lurviga livskamrat (kisse) somna in, när jag kom hem förra måndagen så upptäckte vi att det var något konstigt med han. Kisse brukar alltid sitta vid ytterdörren när vi kommer hem, han ropar (jamar) som wn galning å gnider sig upp för en, men men nu var han inte där.
Han låg å sov i Stellas lilla fåtölj, han jamade bara till när jag strök på han. Senare så upptäcker jag att han vinglar nör han går, ville varken dricka eller äta skinka ( hanses favorit mat).Hanses tandkött var alldeles blå/svart.
Så jag förstod att nu är slutet här, att vi ska skiljas efter 16 år tillsammans, min nalle som alltid sov under min arm varje natt, skulle nu vandra vidare...
Tänk skulle han kunna prata om allt vi gått igenom under dessa 16 år, vårat äventyr började på Hällan för 16 år sedan dess har han följt mig i vått å tort, varit min tröst och glädje. Men en sak är jag säker på att jag aldrig kommer att hitta en så speciell kissegubbe som Jönsson.
Jag har gråtit många tårar som aldrig kommer att torka helt...tills vi ses igen.
