Julen knackar på dörren...
Men ingen är hemma känns det som. Livet är upp och ner, upp som en sol och ner som en pannkaka typ.
Jag har snart varit hemma ca 60 dagar.. utbränd kallas det visst.
Trodde aldrig i min vildaste fantasi att jag skulle drabbas jag brukar ju fixa det mesta på ett eller annat sätt...
Jag har så svårt att acceptera det, jag som alltid har ställt upp och hjälpt mina nära och kära men nu är det stopp.
Jag måste lära mig att säga NEJ men det är så svårt för man vill ju alltid finnas till hands..
Det ända jag önskar mig är att allt blir som vanligt igen och att jag blir mitt vanliga jag igen..för jag har försvunnit någonstans på vägen...
Men som sagt inget varar för evigt. ❤ förutom kärlen till mina barn och Rickard.
Lägger upp lite bilder..
